bild från prisutdelningen                                                      bild från JVM tidigare i vinter

Det var för prick en vecka sedan jag lyckades åstadkomma min största merit hittills i min karriär. Det var i den Tjeckiska staden Liberec som jag slog till den 14 Februari 2011 med att vinna guld i ungdoms-OS på 7,5km klassiskt.

Åkte till Liberec med inte allt för stora förväntningar på mig själv för att sedan inte kunna bli besviken om det skulle gå dåligt, men ändå visste jag i bakhuvudet att jag hade chans på medalj om allt skulle gå enligt min plan. Planen i sig var inte alls så avancerad utan min främsta tanke var att komma i mål och ha lyckats ta ut mig till det yttersta. Och det kan jag säga att det lyckades jag med otroligt bra. Fick ligga en lång stund efter loppet i den svenska vallaboden, var helt utslagen och ingen vätska som jag drack fick stanna kvar i kroppen utan kom upp samma väg igen. Har aldrig tidigare klarat av att ta ut mig så mycket och jag lyckades ju verkligen göra det vid rätt tillfälle för det var inte helt självklart att jag skulle lyckas hålla ledningen ända in i mål.

Loppet i ord. När starten gick var det full körning på en gång. Tre varv skulle jag åka runt den tuffa klassiska banan på 2,5km. Denna bana åkte världseliten bland annat på under stora VM 2009. Loppet i sig kanske det egentligen inte finns så mycket att säga om förutom att det var en mycket utslagsgivande bana och att dom sista 500m trodde jag skulle kosta mig guldet. På sista varvet upp för den dödande uppförsbacken får jag tider som säger att jag leder med 55 sekunder före tvåan, men det var inget som var klart innan jag korsade mållinjen. Med stumma ben skulle jag även ta mig ner för denna långa backe och ner vägen var en aningen kurvigare än vägen upp. Började tidigt fladdra med ben och armar i utförslöpan, trodde där ett tag att jag ändå skulle klara av att stå på benen men just då händer det. På en tiondels sekund faller jag till marken och min första tanke var "Bara inte detta var orsaken till förlorad medalj". Jag visste ju även att jag hade knäat i uppförsbacken där jag olyckligtvis hade trappat över min egna skida. Var ända ganska snabbt upp på benen igen, men hade givetvis tappat en hel del viktiga sekunder och all min fart som jag hade med mig ner för backen. Med en helt mörbultad kropp tar jag mig ändå i mål 27,5 sekunder före tvåan och guldet var då klart!

Att senare på kvällen få ta emot guld medaljen, stå högst upp på pallen och sjunga med i den svenska nationalsången var något helt fantastiskt. Det vill jag helt klart göra fler gånger.

Mer om OS veckan kommer upp senare här på bloggen.