Hans små fötter tassar fram över det kalla stengolvet i köket. Pyjamasbyxorna som är alldeles för långa släpas mot golvet och drar med sig dammråttorna som rullar runt i vågor. Hela huset ligger i ett totalt mörker. Det enda som ger ifrån sig en strimma ljus är ljuset som pressar sig ut genom vindsluckans smala öppning. Föräldrarna som ligger och sover i rummet bortanför köket skulle aldrig tillåta honom vara uppe så här sent på natten, men det är just därför han är vaken den här tiden. När bara han är vaken så slipper han allt buller, tjat och tjafs mellan mamman och pappan. Under dagtid brukar han sitta i hopkurad i sin säng och hålla kudden tajt mot huvudet, men slamret från skåpdörrar som smälls igen tar sig lätt genom det tjocka dunlagret. Nu är det så tyst att han till och med kan höra katten som tassar förbi, hans öron njuter av den stilla tystnaden som är under nätterna.

Pojken passerar genom köket och går vidare mot hålet i taket som går upp till vinden. Han dras mot ljuset som strålar ut genom springan. Mitt i ett steg stannar han till, det är ett ljud från en vinande vind som når hans öra. Nyfikenheten av att få veta var ljuset och ljudet kommer ifrån gör att han går vidare. Katten som nyligen gick förbi honom har nu kommit tillbaka och går nu vid hans sida. Han hör kattens djupa spinnande och vinden som viner bakom vindluckan som ligger och vibrerar. Pojken lägger handen på det första trappsteget och en kall rysning drar genom hans kropp. Trappsteget som är gjort av trä har fått en tunn ishinna av kylan som väller ner från vinden. Han drar sig med ett ryck upp på första trappsteget och fortsätter upp mot vindens öppning. I samma ögonblick som han öppnar luckan till hålet i taket så rusar katten i full fart upp på vinden och försvinner bort i mörkret. Pojken följer efter katten upp på vinden i ren nyfikenhet. Väl uppe tittar hans sig omkring, men det enda han kan se är kläder som hänger över allt som i ett stort hav. Han börjar gå mot det håll han såg katten springa, han blir tvungen att skyffla undan kläderna som hänger i vägen och än har han ingen sikt framåt. Han fortsätter längre och längre in skogen av kläder. Han hör fortfarande ljudet av den vinande vinden och följer ljuset som strålar fram bakom klädmassorna. När han äntligen skymtar ett slut känner han hur kall snö kyler under hans fötter och ser en rasande snöstorm som sveper fram i landet bortanför vinden. Han tar sig ner på knä och där hittar han ett par alldeles för stora kängor som han drar på sig. Innan han går ut i den starka blåsten river han ner en skinnkappa att svepa om sig.

Väl ute i den bitande vinden tar han sig sakta fram genom att plumsa i den djupa snön. Pojkens enda tanke är ”Om detta är en mardröm så är det ändå bättre än den verklighet jag just kom ifrån” och det var det enda som fick honom att fortsätta framåt genom den iskalla snöstormen. För varje steg kände han hur benen tappade mer och mer ork, snart skulle han inte orka längre. Att lägga sig ner i snön som ett litet hjälplöst barn var hans enda utväg.

Där i den kalla snön och med en alldeles för stor kappa om sig ligger pojken och kisar för att försöka se något. Det enda han kan se är yrande snö i oändlighet. Han inser att det inte är någon idé ett anstränga ögonen för ingenting, så han sluter dem och ligger istället helt orörlig och lyssnar efter något ljud förutom den vinande vinden. Länge ligger han där, för varje minut blir hans lilla beniga kropp kallare och kallare och han känner hur orken att hålla sig vaken sakta men säkert börjar tina bort. Pojken glider in i sina tankar, men innan han helt försvinner bort till drömmarnas land hör han det välbekanta spinnandet från katten. Han öppnar ögonen med ett ryck och ser en flicka stå bredvid hans katt. Flickans ögon är så snälla och blå, hennes nötbruna hår slingrar sig ner för hennes axlar i riktiga korkskruvar. Hans ögon byter riktning och tittar på katten. Den ser inte ut som den gjort tidigare, katten har blivit mycket större i det här underliga landet. Manken når ända upp till pojkens höft, men han vet att det är rätt katt, det ser han i de underbara och kloka ögonen. Flickan tar ett steg fram mot honom och greppar hans arm med sin lilla hand. Pojken känner hur värme ringlar sig ut i hans kropp när flickan vidrör honom, han känner också hur ny kraft sprider sig ut till alla muskler. Han reser sig upp med hjälp av flickan, hans blick skannar av hennes ansikte, men fastnar vid hennes vackra blå ögon. Han ser att hon också tittar honom rak i ögonen och de kan inte släppa varandras blickar. När han ser på henne glömmer han av allt runt omkring, han lägger inte märke till att snöstormen har lugnat sig och att flingorna nu faller harmoniskt ner mot marken.

Katten bryter deras koncentration på varandra, med att jama ljudligt och pressar sig samtidigt i mellan de två kropparna. Pojken drar sin hand genom den mörkbruna lurviga pälsen, sedan borrar han ner sitt ansikte och tar ett djupt andetag för att fånga kattens välbekanta doft. När han sedan lyfter sin blick ser han att flickan har förflyttat sig och står nu på andra sidan om katten. Hon håller ett stadigt grepp om den långhåriga pälsen, pojken tar då också tag i en hårtest. När katten känner att både flickan och pojken håller sig fast vid dens päls börjar den leda de två barnen åt det håll den och flickan tidigare kom ifrån.

Pojken ser framför sig hur en mörk skog av kläder kommer närmare, men katten går med bestämda steg vidare så han följer bara efter. När mörkret lägger sig över dem så måste pojken släppa greppet om katten för att kunna fösa undan kläderna som hänger för deras väg. I samma ögonblick som han lättar på greppet till kattens päls kilar katten i hög fart bort under kläderna som hänger snyggt uppradade. Han fortsätter djupare in i skogens mörker, men nu känner han sig osäker vart han ska gå. Han börjar flacka för tvivlat med blicken, men då hör han en ljuvlig röst bakom sin rygg ”Fortsätt framåt vi är snart nere” Pojken förstår inte riktigt vad flickan menar med ’nere’, men han litar fullständigt på hennes ord. I skogens ände lyser ett ljus, ett ljus som leder ner för en mossbevuxen trapp. När pojken tar första steget ner mot ljuset känner han hur fästet under hans fot släpper. Han är på väg att falla med en duns ner på marken, men i sista sekund känner han hur en hand glider in under hans arm som gör att han kan ställa sig på benen igen. Han vänder sig om för att möta flickans blick, men det är inte den han möter. Det som han möter bakom sin rygg är mammans kärleksfulla blick. Han tittar rakt in i hennes klarblåa ögon och där kan han läsa att hon älskar honom.


En novell skriven av mig :-)